Mårten Arndtzén om 'Tid'

Valkyrien, 25x20

TID
malerier

Du har säkert sett dem. Om inte i original så på vykort eller affischer. Människor framför fönster, i dörröppningar och invid husväggar. Stelnade i begrundan eller tvekan, alltid omslutna av det skarpa ljus som definierar tomheten i Edward Hoppers målningar från 30-talet och framåt.
Ljuset i Christopher Rådlunds måleri och grafik är av ett helt annat slag. Orsaken till att jag tänker på Hopper är en annan: det har kommit människor till Rådlunds bilder. Där jag länge stått helt ensam inför hans landskap – precis som människorna står handfallna på tröskeln till landskapet i vissa av Hoppers målningar, oförmögna att stiga ut i det – har jag nu fått sällskap.
Vad innebär det? Vad är en människa?

“I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate…” Så sammanfattar replikanten Roy sitt liv, i Ridley Scotts klassiska science fiction-film Blade Runner från 1982.
Roy är den moderna teknologins kronjuvel, en artificiell skapelse så perfekt att endast hans överlägsna styrka och intelligens skiljer honom från äkta vara. Men är han människa eller maskin? Det är berättelsens centrala fråga. Själv är Roy besatt av viljan till liv, att förlänga sin programmerade livstid som lider mot sitt slut.
Men han misslyckas, och det är i dödsögonblicket han beskriver sina upplevelser av världsrymdens sublima landskap: “All those moments will be lost in time, like tears in rain”.
Och här, i sin resignation inför det mest grundläggande mänskliga villkoret av alla, fullbordar han sin egen mänsklighet: “Time to die”.

I en av målningarna i sviten Reisebilder ser vi en man framför ett fönster. Vi står mitt emot honom, ändå kan vi inte se hans ansikte på andra sidan glasrutan. Han ser ut mot oss, men förefaller samtidigt innesluten i sitt dunkla rum. Avlägsen.
Bakom honom skymtar en obäddad säng och ovanför den, en bild. Trots avståndet verkar den bekant. Är det inte de välkända konturerna av Arnold Böcklins Toteninsel? Dödens skrämmande vackra ö, med sina stränga klippor och resliga cypresser.
Den första versionen av Toteninsel färdigställde Böcklin 1880, och kring sekelskiftet var den nästan lika reproducerad och spridd som vissa av Edward Hoppers målningar är idag. Med sin strängt avskiljda, skulpturala kropp i det omgivande, ändlösa havet är Böcklins ö ett slags landskapsmonument. Kanske rent utav en minnesvård över landskapet som sådant.
Toteninsel är ju ett sent exempel på det romantiska måleri som gjorde naturen till en bild av det översinnliga. Ett barn av urbaniseringen och den påföljande idealiseringen av naturen. Dess förvandling från livsvärld till bild, från natur till nature morte.
Döden själv avlägsnar sig i det moderna. Institutionaliseras bort ur vår livsvärld, blir en bild av andras olycka eller ren fiktion, underhållning. Mig angår den inte. Mig angår dem inte.

Människorna hos Hopper. Omgivna av en tomhet som inte bara är rummets, inte bara tomheten mellan dem. Ljuset anger ofta en tidpunkt: skymning, gryning. Ändå är det som om tiden stannat.Mitt i framåtskridandet, på kulmen av det moderna, står de som fastfrusna. Som om själva tiden tagits ifrån dem.
Människorna hos Rådlund: ett barn, en kvinna, en man. Vi ser dem en och en, var för sig. Ändå framstår de som mindre ensamma. Det finns öppningar: blicken som möter vår eller sluter sig, inåt.
Landskapet, någonstans. Det sammanhållande och förunderligt varma, gråblå skymningsljuset.
Antydan om en resa, en början och ett slut. Hon sover nu.

“En tavla att drömma om”. Så löd beställningen, från änkan Marie Berna, som resulterade i Toteninsel.
En ensamhetsmetafor har den kallats, med sina isolerade kroppar: ön i det vida havet, den lilla båten som närmar sig, den vita gestalten i dess för, hennes litenhet.Men någonting är ju på väg att ske.
I öns hjärta reser sig en mörk skog.Var den slutar kan vi inte se,men för en nordeuropé är alla skogar ändlösa. Dödens ö är alltså ingen slutstation. Den är en port. Början på en resa.

Blade Runner slutar med att robotjägaren Deckard flyr tillsammans med den enda återstående replikanten, Rachel. För att han förstått att hon inte är en maskin, och att han älskar henne. I slutscenen flyger de bort över vidsträckta, till synes orörda skogar: en förbluffande kontrast mot den postapokalyptiska värld filmen dittills gestaltat så övertygande.
Men till skillnad från många andra – Ridley Scott klippte själv bort den här scenen i sin “directors cut” – har jag aldrig störts av det. Landskapet skär sig kanske mot filmens miljöskildring, men det bekräftar dess berättelse. Berättelsen om medkänslans seger över teknologin. Om hur det mänskliga öppnar sig där man minst anar det.

Reisebilder: tiden står öppen.Mot det som varit, det som kommer och det som är.Mot det som växer, rötterna och kronan. Stammen.
Det är inte vi som företar resan. Det är den som går genom oss. Människorna, landskapet, dig. Som en sång. Som kärlek.

Mårten Arndtzén